genomdimmorna

Jag har varit på två fantastiska kentkonserter och är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen (tiden har hunnit ifatt mig - trots alla timmar sömn på kall asfalt). Och Eurovision i Sverige nästa år, är mycket glad över detta. Ska sova nu, och imorgon ska jag mysa bland mina nya minnen för livet och få ner dem i två inlägg.

Kent har släppt turnéns nya merchandice, här går den att se http://kent.nu/merchandise-2012/. Massa fint! Får se om jag kommer ha råd att köpa nåt, men jag vill ha tygpåsen (även om jag är hopplös med vita saker: smutsar ner dom + vill helst ha svart) och iPhonefodralen!

Ironiskt nog har jag, mindre än en vecka från Kents turnépremiär, kommit in i en The Ark-period. Som ni kanske märker. Lyssnar på min bästa The Ark-playlist, letar febrilt efter tillräckligt mycket pengar för att kunna tatuera in min förgätmigej och kollar på youtubeklipp. Dessutom läste jag nyss igenom In Full Regalia från början till slut, vilket jag inte gjort sen dagen jag köpte den. Där i fanns det mycket roligt att läsa.

Mitt förra inlägg var ju en dum idé. Sedan jag postade det har jag suttit och kollat på The Ark-klipp. Först några från Lund som någon annan filmat ovanifrån, och sen de flesta av mina från slutet av turnén. Och delar av Peace&Love-dvdn. Skratt som gått över till gråt och över till skratt igen och ett "era töntar". "Vad du är fjantig". Bläddrade i mitt exemplar av Aftonbladet från 17e september och grät lite mer. Jag har sedan månader tillbaka försökt fokusera på det bra, varit glad och tacksam för vad jag fått uppleva och vad jag lämnas kvar med - massa fantastiska minnen och vänner. Intalat mig själv att det bara är det fina som är kvar nu. Men så är det inte riktigt, jag har inte läkt än. The Ark är fortfarande ett stort pulserande sår, men ett sår som gör ont för konstant för att jag ska orka känna av det hela tiden. Då är det lättare att plåstra om med vackra minnen.

Jag har kommit in på Tollare Folkhögskola. Journalistik. Galet. Jag var helt säker på att jag som allra bäst skulle bli reserv, speciellt eftersom hon som intervjuade mig sa typ "du är egentligen för ung, men vi kallade hit dig ändå...". Men nej, jag kom in! Alltså har jag hösten och våren säkrad, det känns ju fantastiskt. Slipper oroa mig för arbetslöshet och allt annat som har svävat in och ut genom huvudet de senaste månaderna. Nu har oron riktat in sig på CSN och allt som kommer med det. Hjälp hjälp. Och på vårterminen ska man göra en reportageresa (i europa!) och den ska vara egenfinansierad och jag behöver ju ett jobb. Så mycket pengadilemman. Dessutom vet jag ju inte om jag kommer in på Biskops-Arnö än (antagligen inte såklart, men ändå), och jag vill ju helst av allt gå där. Men får utgå från att jag inte kommer in tills de skickar sitt besked. Läskigt, jag är ju nästan vuxen nu.

Har nu köpt mig en biljett till Jesus Christ Superstar 16/12, den sista föreställningen. Detta innebär att jag sammanlagt kommer få se JCS 5 gånger, det känns så himla fint. Just nu är jag mest väldigt saknig och vill se den igenigenigen nununu, men det lugnar sig förhoppningsvis snart. Om inte annat så slukas jag snart av Kent. Det behövs, slippa vaakum.

Jag och Emelie ska se Jesus Christ Superstar igen den 24/11. Jag fick TVÅ biljetter av mamma i studentpresent (ja, det kanske borde vara en överraskning tills studenten egentligen, men jag hjälpte till att boka + att nu fick jag ju välja platser själv och så, hehe), dör av detta. Jag önskade mig en och tänkte att jag skulle gå själv (och sen att jag och Emelie skulle gå nån annan gång när vi fixat ihop pengar till det), men mamma bah "nejnej, du får två så kan du gå med nån". Åhhh!!!! Sån oerhörd lättnad, bra parkettplatser försvinner ju alldeles för fort. Jag tänker nog ändå gå själv en gång, men kanske på en vardag, då är det lite billigare märkte jag! Definitivt det praktiska med att bo i Stockholm.

Jesus Christ Superstar för andra gången i Stockholm och för första gången med Emelie, äntligen. Idiotkvoten var hög, men vi hade de absolut bästa platserna. Exakt i mitten av rad fem, en av oss skulle egentligen gått in från höger men rebelliskt gick vi båda in från vänster. Inga långa människor framför och skräddarsydda glipor gjorde att vi såg perfekt. Jag skakade av nervositet och när det äntligen började kunde jag inte låta bli att fånle nästan hela första akten igenom. Jag tycker så oerhört synd om alla som inte får se JCS, för det är verkligen så fantastiskt. Det tog inte längre än till "Vad står på?" innan jag märkte att Ola hade sett oss, en lång blick från ett uttryckslöst, agerande ansikte. I Simon Seloten var det som om Jesus byttes mot Ola; osäkra blickar och stela leenden, även kallat nolfieuttrycket, och den där lilla dansen han kunde dansa i The Voice-stolen under pauserna.